Jag tänker på hur vi alltid målar upp första bilden av första gången. Första dejten, första natten, första kyssen. Hur vi alltid pratar om hur härligt det är i början och med pirr i magen.

Hur människor som gifter sig får panik för att de aldrig mer kommer få uppleva en första gång med någon igen. Jag förstår inte det där. Jag hatar det första telefonsamtalet, den första dejten, den första morgonen. När man är så nervös att man inte kan äta och är rädd för att säga fel så att han inte tycker om. När man säger saker som inte alls är jag och använder ett kroppsspråk man aldrig använder annars.

Visst är det något speciellt med den första blicken och fjärilarna i magen är väldigt härliga. Men när det är på riktigt så finns ju fjärilarna kvar långt efter första gången och blickarna blir inte mindre intensiva för att det är samma ögon varje dag. Jag tycker tillsammans på riktigt och länge smakar så mycket bättre än i början. När man kan varandras dofter. Känner varandras smaker. Kan födelsemärkenas placeringar utantill. När man inte tänker utan bara är med någon annan. Det är det bästa. För när det är rätt blir kyssarna bara bättre. Fjärilarna bra fler och skämten bara roligare.